Frågan är inte så enkel som den kan verka – mycket beror på vad vi menar med ”smart”. Om vi definierar det som förmågan att navigera det politiska och mediala landskapet för att uppnå egna mål, har Trump onekligen uppvisat ett slags intelligens. Hans känsla för hur man fångar uppmärksamhet och påverkar opinionen är svår att förneka. Men samtidigt: säger det något om Trump – eller om opinionen?
Om vi i stället talar om intellektuell skärpa, analytisk förmåga eller bildning, blir bilden mer negativ. Trump har gång på gång visat en benägenhet att trivialisera komplexa frågor, en oförmåga att föra sammanhängande resonemang och förkärlek för versaler snarare än vokabulär. Det vittnar om ett förhållande till tänkande som är ytligt snarare än djupt.
Intelligens är ett mångfacetterat begrepp. Att kalla Trump ”dum” är för enkelt – men att kalla honom ”smart” kräver att man accepterar en ganska cynisk definition av ordet, där smarthet likställs med makt, rikedom eller kändisskap.
Kanske säger frågan mindre om Trump och mer om vår tid. Bildning, intellektuell integritet, förmågan till autonomt, rationellt handlande – och moraliskt omdöme – har i allt högre grad förlorat sitt egenvärde. Det som en gång betraktades som mål i sig har ersatts av det som kan mätas, användas, kapitaliseras.
I en värld där det inneboende blivit instrumentellt är spekulationer om Donald Trumps intelligens att förvänta. I en annan värld vore svaret både självklart och ointressant – USA hade en president som kunde tala i hela meningar och frågeställaren ägnade sig åt något mer meningsfullt.
